Jag säger inte att jag är missnöjd över mina framsteg, det kanske är små steg jag tagit men jag tror att de små steg jag tagit har varit åt rätt håll. Min känsla säger mig att jag är påväg, vart vet jag inte men det visar väl sig tids nog, allt har sin tid. Jag känner mig stabilare och faktiskt starkare än på väldigt, väldigt länge. Jag svänger fortfarande och det kommer jag kanske alltid att göra, men jag lär mig att leva med det. Att leva med mig själv är något jag tränar på konstant. Jag har aldrig haft en så komplicerad och tuff relation som den jag har till mig själv, den kan suga musten ur mig, men det är något jag får ta för hur jag än försöker så kan jag inte separera från mig själv. Fly ifrån sig själv fungerar inte, jag har hunnit med många försök till att rymma ifrån mig själv under åren, men jag vet nu (efter alla dessa år) att det är något jag aldrig kommer lyckas med. Acceptera mig själv är något jag kämpar med, det ska gudarna veta, och jag har fått höra det så många gånger av så många olika personer "du är en underbar person, ta åt dig" men det är så himla svårt! Komplimanger är något jag har jättesvårt för. Även om komplimangerna kommer från en person som jag litar på och har förtroende för så kan jag inte tro på orden, jag kan inte tro att jag duger till någonting alls. Får jag en komplimang så visst blir jag glad, men jag kan inte riktigt ta till mig det.
Självförtroende, självkänsla och självinsikt. Så många ord och olika betydelser för hur du ser på dig själv. Jag har fått höra att jag saknar alla tre, på sätt och vis kan jag hålla med. Självinsikt anser jag mig ha, för jag vet alla mina brister och jag själv är min största kritiker. Det jag kanske saknar är de positiva delarna, att inse att jag faktiskt duger och att jag kanske t.o.m är bra på någonting; det har jag svårt att se. Det kanske låter helt orimligt för de flesta och det är så det brukar vara när jag uttrycker mig, vare sig det är verbalt eller skriftligt. Många kan tycka att jag har en väldig självinsikt, som ser så klart vad mina problem är och vad jag behöver jobba på, men det är också det som de allra flesta luras av; min förmåga att uttrycka mig. Jag kan uttrycka mig och jag kan säga vad jag tycker och känner, jag kan faktiskt låta som en väldigt stabil och mogen tjej. Jag är väldigt mogen och mycket handlar nog om att jag faktiskt fått kämpa hårt i många år för att överleva alla sena nätter med panikångest och frustration över att vilja men inte kunna. Du kanske ställer dig frågan vad det är jag så gärna vill men inte kan och då ska jag svara på den frågan; det jag kämpat för i alla dessa år och det jag så gärna vill det är att leva. Så enkelt är det l-e-v-a, det har varit mitt mål och min kamp. "Men du lever ju" kanske är en tanke som snurrar omkring i huvudet på dig nu, men saken är den att även om jag har andats och varit vid liv så har jag inte känt mig levande. Ångesten har varit så stark och tomhetskänslorna så verkliga att jag för det mesta känt mig som en vandrande zombie. Jag finns, jag syns och hörs men jag lever inte. Levde inte, kanske jag ska skriva istället, för det handlar ju egentligen om mitt förflutna, hur det var då men inte hur det är nu.
Just nu känner jag faktiskt för första gången på väldigt länge att jag faktiskt lever! Jag känner mig närvarande och jag njuter av de dagar då jag faktiskt lever. Våren är påväg och tur är väl det, jag älskar våren för det triggar igång så mycket positivt i mig. Min kreativitet sätter fart igen och helt plötsligt känner jag inspiration (något jag tappat bort på vägen) och lust att inspirera andra! Jag känner lust att leva och att andas, njuta av solen och leva i nuet. Helt plötsligt struntar jag fullständigt i alla hinder och jag bekymrar mig ej längre över framtiden, det får bli som det blir. Ödet är något jag tror på, för mig existerar ingen slumpmässighet utan allt som händer och sker, finns det en mening med. Det är något jag måste tro på, för hade jag trott att hela livet var en slump så hade det inte gjort mig så stark som jag är idag. Allt ont för något gott med sig; jag har varit med om många förluster och sorger men idag kan jag känna att det måste finnas en mening med allt lidande.
Oj, herregud vad jag skriver! Jag vet inte varför jag skriver, jag hade bestämt mig att gå till sängs för en lång stund sedan, men just nu känns allt så himla bra. Jag skriver med ett leende på läpparna och det var längesedan sist. Det känns bara så otroligt skönt att få skriva utan ångest igen! Bara det att faktiskt få skriva för att jag vill och för att jag har lust, inte för att jag har ångest och måste försöka jaga ur demoner, utan för att jag vill och har lust! Jag ler fortfarande och jag känner mig löjlig och glad, det känns skönt att ibland få somna med ett leende istället för svettandes av ångest och självhat. Nu måste jag verkligen sätta stopp för skriverierna, jag måste trots allt upp imorgon och njuta av solen!
