talar ut

Denna blogg kan ju läggas till på den oändligt långa listan över misslyckanden i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vet inte riktigt vad jag känner. Jag ljög, jag vet exakt vad jag känner men det känns så förbannat uttjatat. Jag känner ångest.

Den senaste tiden har jag, som vanligt, pendlat upp och ner. Just nu har jag dock lyckats hamna i en djupare avgrund, känns det som. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Jag fick ett samtal från vuxenpsyk, emotionell instabil personlighetsstörning är tydligen ett namn på mina problem. Förvånad blev jag inte, jag bara undrar nu hur detta kan hjälpa mig?

Denna vecka har gått segt, jag har inte fått någonting gjort. Jag känner mig hjälplös och rädd att detta ska vara livet. I flera år har jag väntat på att livet ska börja, nu börjar jag komma till den hemska insikten att detta kanske är livet. Jag vill inte tro att det ska kännas såhär förevigt, jag väntar på att någon ska komma och ta med mig härifrån. Jag kan inte rädda mig själv.

Jag har fått flytta in i en resurslägenhet (läs skokartong) i väntan på ett permanent boende. Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, även fast jag irriterar mig på dem så känns det bättre än att sitta ensam i skokartongen, som ibland förvandlas till en ångestkartong.

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst nu, jag skulle kunna gå hur långt som helst. Rymma härifrån känns som en bra lösning, tyvärr måste jag ta med mig själv och då känns det helt plötsligt lika hjälplöst igen. Ibland tänker jag på alla personer jag mött under mitt liv, all personal, alla de som sagt till mig att "det kommer gå över" och "du kommer klara det" och när jag tänker på dem så skäms jag. Jag skäms över mig själv, över vem jag har blivit. Ingenstans har jag kommit i livet, jag har snarare gått bakåt. Allas förhoppningar om mig, över vad jag skulle bli och hur långt jag skulle ta mig, ekar i mitt huvud och påminner mig om hur lågt jag har sjunkit. "Hur mycket sämre kan jag bli" är en fråga jag ibland ställer mig själv, när jag tänker tillbaks på mig själv några år, och inser att jag faktiskt var mycket bättre då.

Jag har läkarsamtal nästa vecka och jag har splittrade känslor inför detta. Å ena sidan är jag glad över att jag kanske får hjälp, å andra sidan vill jag inte ha för stora förhoppningar då mina läkarsamtal alltid brukar sluta med att jag springer därifrån med panikångesten i hälarna på mig.

Helt plötsligt skriver jag och mycket beror på att en gammal fröken uppmanade mig till det, en av de bästa fröknar i världen faktiskt. Nu ska jag sätta mig på balkongen och ta ett djupt bloss.

Okej, så här ligger det till: jag skriver inte i bloggen för jag har inget annat än ångest att skriva (det tar upp mitt liv just nu) och det känns lite enformigt att endast skriva om detta helvetessyndrom.

Tills vidare: LEV VÄL!

sämst i världen

Okej, jag är sämsta bloggaren ever, men jag bryr mig verkligen inte. Jag bloggar inte för någon annan skull. Jag bryr mig inte ens om det är någon som läser. Min blogg är bara en samling sjuka tankar från min oerhört komplexa hjärna.

Ikväll blir det G - som i gemenskap och nu är det Numbers som gäller så see ya.

upptagen

Okej, jag vet att jag är en usel bloggare, fast det skiter jag i.

Jag har haft fullt upp med att kämpa med dygnsrytmen, ta hand om Tottie (som nu är såld) och jobba. Idag var jag med Noor i stallet, tog hand om hästarna.

Nu ska jag äta och sen ska jag ta hand om valpar.
Jag är lycklig, just nu.

Paus

Okej, nu har jag inte skrivit på väldigt länge. Jag har varit alldeles för upptagen av Tottie, en liten valp som jag tagit hand om. Imorn får Tottie nya ägare och jag är jätteglad över det! Som tur är köper Annah honom.

Nu är det sista natten med Tottie, så jag ska gosa ihjäl honom, typ. Måste upp tidigt imorn, ska till stallet och jobba.

Take care

Lina

Jag verkligen totalälskar Lina. Hon är den enda person som jag känner att jag kan vara mig själv med. Då menar jag verkligen helt mig själv. När jag är med Lina så behöver jag inte dra på någon mask, jag behöver inte spela att jag är någon annan. Jag behöver aldrig fundera eller analysera händelsekedjor när jag ska säga eller göra något. Jag bara är.

Att bara få vara är för mig en oerhörd lättnad. Det ligger i min natur att oroa mig, att vara nervös och att räkna ut vad som kan hända om jag säger eller gör något. Jag måste alltid tänka flera led framåt när jag ska göra något. Men med Lina kan jag slappna av, jag kan släppa mitt kontrollbehov och bara vara. Lina, du får mig att leva.

Hade det inte varit så att jag just nu är så beroende av min familj, att mitt hem är min borg nu, då hade jag flyttat till Partille för att få vara nära dig. Jag måste ju ordna upp en del saker i mitt liv nu, men jag hoppas och tror att i framtiden, när jag blivit lite mer stabil och vågar tro lite mer på mig själv, då söker jag en lägenhet och bor nära dig!

Lina, jag hoppas du förstår hur värdefull du är för mig. Jag kommer alltid att älska dig.

....

Jag har ångest idag, rätt så mycket ångest. Jag gillar inte det här.

Soc har pratat med vuxenpsyk, tid kommer för utredning. Kanske kommer det börja hända saker.
Aja, jag orkar inte skriva nu. Har ingen ork att vara med kompisar heller. Ville egentligen simma idag men har ingen kraft. Allt jag har är ångest.