Lite allmänt ångestgnäll.

Isen i mitt isvatten har smält. Jag tar en klunk och tänker att gud förmodligen sitter på sitt förbannade moln och skrattar åt mig. Summan av kardemumman; när ska jag sluta slå knut på alla lösa ändar?

När jag vred om nyckeln till min lya och satte foten innanför dörren kände jag att min sinnesstämning tydligen satt spår även i mitt boende; det är dimmigt, rökigt, suddigt och grått, lukten av aska ger mig kväljningar. Vad hände? Jag som alldeles nyligen hade dragits upp ur mitt ångestträsk och äntligen börjat leva, åtminstone börjat smaka lite på livets sötma. Jag ska inte ljuga, jag vet vad som hände; jag misslyckades (ovanligt, eller hur?) och nu sitter jag och grubblar över alla dessa jävla misslyckanden.

Rättvis mot mig själv ska jag vara, har jag hört. "Lägg inte all skuld på dig själv" och "du kan inte bära en hel familjs öde på dina axlar" är vad de brukar säga, men här sitter jag nu och känner likt förbannat samma jävla skuld som jag alltid gjort.

Många år av stämplar och fack har fått mig att tröttna. De som inte känner mig har lätt att döma, och på ett sätt klandrar jag dem ej; jag är mänsklig och har också lätt att döma. Saken är att jag är medveten om att jag har lätt för att döma och jag vet att det aldrig kan ge en rättvis bild av en människa, därför ger jag alltid personen i fråga en ärlig chans att visa sitt riktiga jag.

All skuld och skam kväver mig; jag får svårt att andas och det svartnar framför ögonen på mig. Mina duschrutiner tar mig nästan två timmar, mina mun får utstå brutal tandborstning och mina händer blir aldrig nog rena. Skammen och skulden får mig att känna mig smutsig. Oavsett hur mycket jag skrubbar mig i duschen så känner jag mig lika smutsig som innan. Det gör ont i mig att sätta mig ner och rota lite i den röra av minnen och känslor som fått mig att påbörja arbetet att gräva min egen grav. Ungefär så känns det; jag fäller krokben på mig själv.

Usch, jag vill verkligen inte låta så pessimistisk som jag antagligen gör. Jag är absolut ingen pessimist, då hade jag aldrig överlevt. Jag måste varje dag hålla hoppet uppe och i liv, annars skulle jag falla ner totalt i min djupa brunn av ångest. Det är inte alltid jag ser såhär mörkt på livet, det är bara så att jag endast skriver i denna blogg då jag måste. Jag skriver när jag måste få ut lite av alla dessa jobbiga tankar och känslor, och jag antar att mina inlägg då blir väldigt mörka och "negativa". När jag inte plågas av demoner så njuter jag fullt ut av livet, jag älskar att leva! De stunder då jag känner mig ångestfri tackar jag gudarna för.

Ah, det där var väl bara en ursäkt eller förklaring till varför mina inlägg är så mörka. Mitt riktiga jag, som ibland får komma fram för demonerna, är en riktigt glad och trevlig person. Får du chansen att träffa detta jag så kommer du förstå vad jag menar. Tills dess: jag gnäller inte över mitt liv, jag kämpar och är tacksam över de dagar då jag kan njuta av livet! Till alla er som kämpar kan jag inte göra annat än att citera Marcus Tullius Cicero; "Dum spiro, spero."

var så god att döm mig, det gör oss bara två.

Min relativt ångestfria period har just nu börjat avta och jag känner att ångesten smyger sig på, likt en skugga som följt mig och nu står solen i kurs och ingen skugga finns kvar; ångesten är åter i mig.

Just nu kan jag inte njuta av ensamheten. Jag kan inte pusta ut och känna mig ledig, fri och självständig. Otrygg. Varför denna känsla av otrygghet och behovet av att bli omhändertagen? Alldeles nyss var jag stark (tydligen var jag bara uppe bland molnen och svävade ett tag) men nu känner jag mig sådär liten och rädd igen. Mina ögon tåras och snart rinner det över. Jag vill kunna ta hand om mig själv, jag vill kunna trösta mig själv. Det finns en stark önskan inom mig att trösta det lilla barn som gråter och darrar inombords.

Jag är livrädd för förhållanden, samtidigt som jag i nuläget kan önska att någon fanns här att ge mig tröst. Dock är jag väl medveten om att jag måste lära mig att leva med mig själv, innan jag kan leva med någon annan. Mitt medvetande om detta gör det inte lättare för stunden, det gör det inte lättare överhuvudtaget om jag ska vara uppriktig; för ärligt talat så är det alltid i slutändan mina känslor som tar över rodret och styr. Det finns en längtan efter en trygg famn, en person att skänka mig trygghet när jag behöver den som mest, men samtidigt har jag så otroligt svårt att lita på personer och det är svårt för mig att släppa någon så nära inpå.

Jag vet ej längre varför jag ens skriver detta inlägg? Kanske är det bara ett sätt att sortera lite bland mina allt för många tankar och känslor, eller så kanske det helt enkelt är lite självömkan. Jag vill inte påstå att det är någon självömkan för jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, snarare är jag den första att döma och lägga skuld på den lilla person som är jag. Jag förstår om du som läser inte förstår ett dugg av vad det är jag talar om, jag förstår om du tycker att jag är en invecklad, komplex och jobbig person. Jag dömer dig ej, det kan kännas lika oförståbart och invecklat för mig, när jag rotar lite i mitt inre och försöker ta reda på vad som pågår inom mig.

Mina ögon känns tunga nu och jag orkar inte hålla någon fasad uppe, att blotta mitt inre för omvärlden genom denna blogg känns som ett bättre alternativ än att låta människor döma efter vad de hört om mig. Varenda ord i denna blogg är jag; orden andas mitt jag. Instabil? Ja, det kanske är fallet, men jag är intet mer än människa.

Jag

Jag försöker att inte tänka på alla hinder, som i mina ögon sett är väldigt stora. Möjligheter är vad jag försöker att fokusera på, ta en sak i taget och tänka bort alla hinder. Tråkigt nog är det inte alltid så lätt.

Igår var en bra dag, jag kände mig stark och oövervinnerlig. När jag vaknade idag så vaknade jag tyvärr inte med samma anda; jag väcktes ur en mardröm, somnade om och sen väcktes jag av ett oroande samtal och jag tittade ut genom fönstret och allt var bara grått. Jag vill inte att idag ska bli en sådan dag då jag inte känner någon mening; jag och hela världen är bara grå. Problem efter problem, kan ingen komma och bara lysa upp min dag?

Jag vet att alla dagar inte kan vara bra dagar, det är i stort sett omöjligt med tanke på min person och min "störning". Jag är inte sjuk och ser inte mig själv som en sjuk person eller en "störd" person pga min personlighetsstörning. Jag är rädd att andra, som inte förstår vad det innebär att ha en emotionell instabil personlighetsstörning, ser mig som en sjuk och störd människa. Så är inte fallet. Jag är den jag alltid varit bara att någonstans i min uppväxt slutade den inre processen som skulle leda mig från vilsen tonåring till stabil "vuxen" människa.

Nu vet jag att jag inte är vuxen, inte med tanke på min ålder utan med tanke på mitt känsloliv. Jag är relativt vuxen i huvudet, i min tankeförmåga och jag vet vad som är rätt och fel. När jag är i ett reglerat läge och möter människor så luras de oftast av min ålder, de flesta tycker att jag är så vuxen och "mogen". Det är jag också; i mitt sätt att tänka men när det kommer till mina känslor är jag fortfarande ett litet barn. Därav problemet; det är ett stort glapp mellan mitt förnuft och mina känslor.

Jag kräver inte att de flesta ska förstå mig, för om det är något jag lärt mig genom alla dessa år så är det att jag är svår att förstå sig på. Acceptans, det är vad jag kräver. Jag vill bara att människor ska acceptera att de kanske inte alltid kan förstå mig.

Ena stunden är jag stor och stark, en timme senare ligger jag nedkrupen i fosterställning i min säng; jag är liten, rädd och otrygg.

Det är sanningen, den kanske tråkiga och bistra sanningen men det är min vardag och min kamp. Jag kommer aldrig att sluta kämpa, men snälla slå inte ner mig när jag är liten och rädd.