Lite allmänt ångestgnäll.

Isen i mitt isvatten har smält. Jag tar en klunk och tänker att gud förmodligen sitter på sitt förbannade moln och skrattar åt mig. Summan av kardemumman; när ska jag sluta slå knut på alla lösa ändar?

När jag vred om nyckeln till min lya och satte foten innanför dörren kände jag att min sinnesstämning tydligen satt spår även i mitt boende; det är dimmigt, rökigt, suddigt och grått, lukten av aska ger mig kväljningar. Vad hände? Jag som alldeles nyligen hade dragits upp ur mitt ångestträsk och äntligen börjat leva, åtminstone börjat smaka lite på livets sötma. Jag ska inte ljuga, jag vet vad som hände; jag misslyckades (ovanligt, eller hur?) och nu sitter jag och grubblar över alla dessa jävla misslyckanden.

Rättvis mot mig själv ska jag vara, har jag hört. "Lägg inte all skuld på dig själv" och "du kan inte bära en hel familjs öde på dina axlar" är vad de brukar säga, men här sitter jag nu och känner likt förbannat samma jävla skuld som jag alltid gjort.

Många år av stämplar och fack har fått mig att tröttna. De som inte känner mig har lätt att döma, och på ett sätt klandrar jag dem ej; jag är mänsklig och har också lätt att döma. Saken är att jag är medveten om att jag har lätt för att döma och jag vet att det aldrig kan ge en rättvis bild av en människa, därför ger jag alltid personen i fråga en ärlig chans att visa sitt riktiga jag.

All skuld och skam kväver mig; jag får svårt att andas och det svartnar framför ögonen på mig. Mina duschrutiner tar mig nästan två timmar, mina mun får utstå brutal tandborstning och mina händer blir aldrig nog rena. Skammen och skulden får mig att känna mig smutsig. Oavsett hur mycket jag skrubbar mig i duschen så känner jag mig lika smutsig som innan. Det gör ont i mig att sätta mig ner och rota lite i den röra av minnen och känslor som fått mig att påbörja arbetet att gräva min egen grav. Ungefär så känns det; jag fäller krokben på mig själv.

Usch, jag vill verkligen inte låta så pessimistisk som jag antagligen gör. Jag är absolut ingen pessimist, då hade jag aldrig överlevt. Jag måste varje dag hålla hoppet uppe och i liv, annars skulle jag falla ner totalt i min djupa brunn av ångest. Det är inte alltid jag ser såhär mörkt på livet, det är bara så att jag endast skriver i denna blogg då jag måste. Jag skriver när jag måste få ut lite av alla dessa jobbiga tankar och känslor, och jag antar att mina inlägg då blir väldigt mörka och "negativa". När jag inte plågas av demoner så njuter jag fullt ut av livet, jag älskar att leva! De stunder då jag känner mig ångestfri tackar jag gudarna för.

Ah, det där var väl bara en ursäkt eller förklaring till varför mina inlägg är så mörka. Mitt riktiga jag, som ibland får komma fram för demonerna, är en riktigt glad och trevlig person. Får du chansen att träffa detta jag så kommer du förstå vad jag menar. Tills dess: jag gnäller inte över mitt liv, jag kämpar och är tacksam över de dagar då jag kan njuta av livet! Till alla er som kämpar kan jag inte göra annat än att citera Marcus Tullius Cicero; "Dum spiro, spero."