var så god att döm mig, det gör oss bara två.

Min relativt ångestfria period har just nu börjat avta och jag känner att ångesten smyger sig på, likt en skugga som följt mig och nu står solen i kurs och ingen skugga finns kvar; ångesten är åter i mig.

Just nu kan jag inte njuta av ensamheten. Jag kan inte pusta ut och känna mig ledig, fri och självständig. Otrygg. Varför denna känsla av otrygghet och behovet av att bli omhändertagen? Alldeles nyss var jag stark (tydligen var jag bara uppe bland molnen och svävade ett tag) men nu känner jag mig sådär liten och rädd igen. Mina ögon tåras och snart rinner det över. Jag vill kunna ta hand om mig själv, jag vill kunna trösta mig själv. Det finns en stark önskan inom mig att trösta det lilla barn som gråter och darrar inombords.

Jag är livrädd för förhållanden, samtidigt som jag i nuläget kan önska att någon fanns här att ge mig tröst. Dock är jag väl medveten om att jag måste lära mig att leva med mig själv, innan jag kan leva med någon annan. Mitt medvetande om detta gör det inte lättare för stunden, det gör det inte lättare överhuvudtaget om jag ska vara uppriktig; för ärligt talat så är det alltid i slutändan mina känslor som tar över rodret och styr. Det finns en längtan efter en trygg famn, en person att skänka mig trygghet när jag behöver den som mest, men samtidigt har jag så otroligt svårt att lita på personer och det är svårt för mig att släppa någon så nära inpå.

Jag vet ej längre varför jag ens skriver detta inlägg? Kanske är det bara ett sätt att sortera lite bland mina allt för många tankar och känslor, eller så kanske det helt enkelt är lite självömkan. Jag vill inte påstå att det är någon självömkan för jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, snarare är jag den första att döma och lägga skuld på den lilla person som är jag. Jag förstår om du som läser inte förstår ett dugg av vad det är jag talar om, jag förstår om du tycker att jag är en invecklad, komplex och jobbig person. Jag dömer dig ej, det kan kännas lika oförståbart och invecklat för mig, när jag rotar lite i mitt inre och försöker ta reda på vad som pågår inom mig.

Mina ögon känns tunga nu och jag orkar inte hålla någon fasad uppe, att blotta mitt inre för omvärlden genom denna blogg känns som ett bättre alternativ än att låta människor döma efter vad de hört om mig. Varenda ord i denna blogg är jag; orden andas mitt jag. Instabil? Ja, det kanske är fallet, men jag är intet mer än människa.