domedagen

Läkarsamtalet gick inte riktigt bra, jag sprang gråtandes därifrån med panikångesten i hälarna på mig, som vanligt...

Hon skrev ut humörsstabiliserande och jag vägrade ta det. Jag dömde henne totalt, hon kommer alltid att vara en äckeljävelfascistöversittarfitta i mina ögon. Tyvärr blir det lätt så för mig, jag dömer och sen kan de inget göra för att överklaga domen.

Fullständig panik har jag haft i några timmar, har äntligen lugnat mig (tacka gud för benso) och börjar tänka mer logiskt nu. Soc ringde mig nyss och sa att hon hade pratat med vuxenpsyk (jag ringde och avslutade kontakten med dem) och hon hade även talat med läkaren... Soc var med på läkarsamtalet och hon ringde vuxenpsyk för att säga till dem att de inte bara kan släppa mig när jag mår så dåligt, att de måste ta sitt ansvar. Det var väl då hon fick som svar att jag avslutat kontakten. Nu sitter jag och väntar på att äckeljävelfascistöversittarfittan ska ringa mig och "prata" (läs ta sitt ansvar), och jag kan väl tänka mig att gå med på att prova äckeljävelhumörstabiliserande om jag iaf får något utskrivet att sova på (läs Stilnoct).

Mitt huvud gör ont, jag är arg på alla de andra och på mig själv. Jag är så förbannat trött på mig själv! Ena stunden ger jag upp, vill fly, orkar inte mer, kommer aldrig mer ta mig upp. En halvtimma senare har jag inga problem alls.

bra dag

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg nu när jag mår bra. Igår blev det Stadt i Mariestad, och det var himla trevligt fastän jag inte hade någon lust från början. Jag kände att jag var tvungen att ta mig ut och träffa lite folk, även om det är jobbigt.

När jag vaknade imorse så började ångesten att jävlas med mig, men jag tänkte för mig själv att jag har faktiskt inget att ha ångest för just nu och på så sätt lyckades jag faktiskt ruska av mig känslan! Synd bara att det inte alltid är så lätt... Var ute på Vigdis gård och jobbade idag också, slet som en jude och tjänade mig en röding. Nu sitter jag hemma och är sjukt nöjd med mig själv! Jag hoppas verkligen att känslan sitter i ett tag till.

Alla skriker här och det tycker jag är jävligt tråkigt för det drar ner mitt humör litegrann. När jag är ångestfri och glad vill jag att alla andra också ska vara glada, jag vill njuta då! Fast man kan inte få allt... Nu ska jag njuta av min "bra-dag", lev väl!

fredagsmys...

Jaha, så var det fredag igen. Fredagar som brukade vara en av mina absoluta favoritdagar har helt plötsligt blivit en av de värsta. Prestationsångest infann sig tidigare ikväll och jag förstod inte varför, nu vet jag varför. Fredagen drog med sig prestationsångest; det är helg och på helgen måste man ha kul! Att ha ångest och avskärma sig från omvärlden känns extra jobbigt på fredagar då jag minns den tid då jag faktiskt var ute och roade mig.

Ikväll gråter jag och det är, mitt uppe i allt det jobbiga, faktiskt rätt skönt. Det var längesen jag grät och jag har saknat tårarna, för när gråten tagit slut så brukar jag känna mig lättad. Att gråta ut är något lättande ibland. Även om jag kan känna mig lättad efteråt och även om jag vet om att det kommer kännas lättare efteråt så är det likt förbannat lika jävla jobbigt varenda gång. Jag önskar att kännedomen av att det går över kunde göra det hela lite enklare, men det gör det inte, det blir aldrig enklare.

Ibland kryper det under skinnet på mig, ibland tar det andan ur mig. Jag är så arg på detta helvetessymptom som gjort mig handikappad i vardagen. Ångesten som hindrar mig att leva och som driver mig mot vansinne. När blir jag tokig? Jag kan känna mig farligt nära gränsen till galenskap. Jag orkar inte kämpa emot, kraften har tagit slut och ångesten har mig i ett fast grepp. Dag för dag faller jag bara djupare, jag känner hur livet och lusten sugs ur mig. Jag iakttar alla människor, ser hur de rusar omkring och jag undrar om de ser mig? Overklighetskänslor som heter duga, jag känner mig utanför denna värld, deras värld, eran värld. Hur kan alla leva så obekymrat medan jag kämpar för att hålla mig uppe? Det finns så många frågor och antagligen lika många svar, jag förstår dem bara inte.

talar ut

Denna blogg kan ju läggas till på den oändligt långa listan över misslyckanden i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vet inte riktigt vad jag känner. Jag ljög, jag vet exakt vad jag känner men det känns så förbannat uttjatat. Jag känner ångest.

Den senaste tiden har jag, som vanligt, pendlat upp och ner. Just nu har jag dock lyckats hamna i en djupare avgrund, känns det som. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Jag fick ett samtal från vuxenpsyk, emotionell instabil personlighetsstörning är tydligen ett namn på mina problem. Förvånad blev jag inte, jag bara undrar nu hur detta kan hjälpa mig?

Denna vecka har gått segt, jag har inte fått någonting gjort. Jag känner mig hjälplös och rädd att detta ska vara livet. I flera år har jag väntat på att livet ska börja, nu börjar jag komma till den hemska insikten att detta kanske är livet. Jag vill inte tro att det ska kännas såhär förevigt, jag väntar på att någon ska komma och ta med mig härifrån. Jag kan inte rädda mig själv.

Jag har fått flytta in i en resurslägenhet (läs skokartong) i väntan på ett permanent boende. Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, även fast jag irriterar mig på dem så känns det bättre än att sitta ensam i skokartongen, som ibland förvandlas till en ångestkartong.

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst nu, jag skulle kunna gå hur långt som helst. Rymma härifrån känns som en bra lösning, tyvärr måste jag ta med mig själv och då känns det helt plötsligt lika hjälplöst igen. Ibland tänker jag på alla personer jag mött under mitt liv, all personal, alla de som sagt till mig att "det kommer gå över" och "du kommer klara det" och när jag tänker på dem så skäms jag. Jag skäms över mig själv, över vem jag har blivit. Ingenstans har jag kommit i livet, jag har snarare gått bakåt. Allas förhoppningar om mig, över vad jag skulle bli och hur långt jag skulle ta mig, ekar i mitt huvud och påminner mig om hur lågt jag har sjunkit. "Hur mycket sämre kan jag bli" är en fråga jag ibland ställer mig själv, när jag tänker tillbaks på mig själv några år, och inser att jag faktiskt var mycket bättre då.

Jag har läkarsamtal nästa vecka och jag har splittrade känslor inför detta. Å ena sidan är jag glad över att jag kanske får hjälp, å andra sidan vill jag inte ha för stora förhoppningar då mina läkarsamtal alltid brukar sluta med att jag springer därifrån med panikångesten i hälarna på mig.

Helt plötsligt skriver jag och mycket beror på att en gammal fröken uppmanade mig till det, en av de bästa fröknar i världen faktiskt. Nu ska jag sätta mig på balkongen och ta ett djupt bloss.