fredagsmys...

Jaha, så var det fredag igen. Fredagar som brukade vara en av mina absoluta favoritdagar har helt plötsligt blivit en av de värsta. Prestationsångest infann sig tidigare ikväll och jag förstod inte varför, nu vet jag varför. Fredagen drog med sig prestationsångest; det är helg och på helgen måste man ha kul! Att ha ångest och avskärma sig från omvärlden känns extra jobbigt på fredagar då jag minns den tid då jag faktiskt var ute och roade mig.

Ikväll gråter jag och det är, mitt uppe i allt det jobbiga, faktiskt rätt skönt. Det var längesen jag grät och jag har saknat tårarna, för när gråten tagit slut så brukar jag känna mig lättad. Att gråta ut är något lättande ibland. Även om jag kan känna mig lättad efteråt och även om jag vet om att det kommer kännas lättare efteråt så är det likt förbannat lika jävla jobbigt varenda gång. Jag önskar att kännedomen av att det går över kunde göra det hela lite enklare, men det gör det inte, det blir aldrig enklare.

Ibland kryper det under skinnet på mig, ibland tar det andan ur mig. Jag är så arg på detta helvetessymptom som gjort mig handikappad i vardagen. Ångesten som hindrar mig att leva och som driver mig mot vansinne. När blir jag tokig? Jag kan känna mig farligt nära gränsen till galenskap. Jag orkar inte kämpa emot, kraften har tagit slut och ångesten har mig i ett fast grepp. Dag för dag faller jag bara djupare, jag känner hur livet och lusten sugs ur mig. Jag iakttar alla människor, ser hur de rusar omkring och jag undrar om de ser mig? Overklighetskänslor som heter duga, jag känner mig utanför denna värld, deras värld, eran värld. Hur kan alla leva så obekymrat medan jag kämpar för att hålla mig uppe? Det finns så många frågor och antagligen lika många svar, jag förstår dem bara inte.