Jag

Jag försöker att inte tänka på alla hinder, som i mina ögon sett är väldigt stora. Möjligheter är vad jag försöker att fokusera på, ta en sak i taget och tänka bort alla hinder. Tråkigt nog är det inte alltid så lätt.

Igår var en bra dag, jag kände mig stark och oövervinnerlig. När jag vaknade idag så vaknade jag tyvärr inte med samma anda; jag väcktes ur en mardröm, somnade om och sen väcktes jag av ett oroande samtal och jag tittade ut genom fönstret och allt var bara grått. Jag vill inte att idag ska bli en sådan dag då jag inte känner någon mening; jag och hela världen är bara grå. Problem efter problem, kan ingen komma och bara lysa upp min dag?

Jag vet att alla dagar inte kan vara bra dagar, det är i stort sett omöjligt med tanke på min person och min "störning". Jag är inte sjuk och ser inte mig själv som en sjuk person eller en "störd" person pga min personlighetsstörning. Jag är rädd att andra, som inte förstår vad det innebär att ha en emotionell instabil personlighetsstörning, ser mig som en sjuk och störd människa. Så är inte fallet. Jag är den jag alltid varit bara att någonstans i min uppväxt slutade den inre processen som skulle leda mig från vilsen tonåring till stabil "vuxen" människa.

Nu vet jag att jag inte är vuxen, inte med tanke på min ålder utan med tanke på mitt känsloliv. Jag är relativt vuxen i huvudet, i min tankeförmåga och jag vet vad som är rätt och fel. När jag är i ett reglerat läge och möter människor så luras de oftast av min ålder, de flesta tycker att jag är så vuxen och "mogen". Det är jag också; i mitt sätt att tänka men när det kommer till mina känslor är jag fortfarande ett litet barn. Därav problemet; det är ett stort glapp mellan mitt förnuft och mina känslor.

Jag kräver inte att de flesta ska förstå mig, för om det är något jag lärt mig genom alla dessa år så är det att jag är svår att förstå sig på. Acceptans, det är vad jag kräver. Jag vill bara att människor ska acceptera att de kanske inte alltid kan förstå mig.

Ena stunden är jag stor och stark, en timme senare ligger jag nedkrupen i fosterställning i min säng; jag är liten, rädd och otrygg.

Det är sanningen, den kanske tråkiga och bistra sanningen men det är min vardag och min kamp. Jag kommer aldrig att sluta kämpa, men snälla slå inte ner mig när jag är liten och rädd.