talar ut

Denna blogg kan ju läggas till på den oändligt långa listan över misslyckanden i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vet inte riktigt vad jag känner. Jag ljög, jag vet exakt vad jag känner men det känns så förbannat uttjatat. Jag känner ångest.

Den senaste tiden har jag, som vanligt, pendlat upp och ner. Just nu har jag dock lyckats hamna i en djupare avgrund, känns det som. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Jag fick ett samtal från vuxenpsyk, emotionell instabil personlighetsstörning är tydligen ett namn på mina problem. Förvånad blev jag inte, jag bara undrar nu hur detta kan hjälpa mig?

Denna vecka har gått segt, jag har inte fått någonting gjort. Jag känner mig hjälplös och rädd att detta ska vara livet. I flera år har jag väntat på att livet ska börja, nu börjar jag komma till den hemska insikten att detta kanske är livet. Jag vill inte tro att det ska kännas såhär förevigt, jag väntar på att någon ska komma och ta med mig härifrån. Jag kan inte rädda mig själv.

Jag har fått flytta in i en resurslägenhet (läs skokartong) i väntan på ett permanent boende. Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, även fast jag irriterar mig på dem så känns det bättre än att sitta ensam i skokartongen, som ibland förvandlas till en ångestkartong.

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst nu, jag skulle kunna gå hur långt som helst. Rymma härifrån känns som en bra lösning, tyvärr måste jag ta med mig själv och då känns det helt plötsligt lika hjälplöst igen. Ibland tänker jag på alla personer jag mött under mitt liv, all personal, alla de som sagt till mig att "det kommer gå över" och "du kommer klara det" och när jag tänker på dem så skäms jag. Jag skäms över mig själv, över vem jag har blivit. Ingenstans har jag kommit i livet, jag har snarare gått bakåt. Allas förhoppningar om mig, över vad jag skulle bli och hur långt jag skulle ta mig, ekar i mitt huvud och påminner mig om hur lågt jag har sjunkit. "Hur mycket sämre kan jag bli" är en fråga jag ibland ställer mig själv, när jag tänker tillbaks på mig själv några år, och inser att jag faktiskt var mycket bättre då.

Jag har läkarsamtal nästa vecka och jag har splittrade känslor inför detta. Å ena sidan är jag glad över att jag kanske får hjälp, å andra sidan vill jag inte ha för stora förhoppningar då mina läkarsamtal alltid brukar sluta med att jag springer därifrån med panikångesten i hälarna på mig.

Helt plötsligt skriver jag och mycket beror på att en gammal fröken uppmanade mig till det, en av de bästa fröknar i världen faktiskt. Nu ska jag sätta mig på balkongen och ta ett djupt bloss.