Lite allmänt ångestgnäll.

Isen i mitt isvatten har smält. Jag tar en klunk och tänker att gud förmodligen sitter på sitt förbannade moln och skrattar åt mig. Summan av kardemumman; när ska jag sluta slå knut på alla lösa ändar?

När jag vred om nyckeln till min lya och satte foten innanför dörren kände jag att min sinnesstämning tydligen satt spår även i mitt boende; det är dimmigt, rökigt, suddigt och grått, lukten av aska ger mig kväljningar. Vad hände? Jag som alldeles nyligen hade dragits upp ur mitt ångestträsk och äntligen börjat leva, åtminstone börjat smaka lite på livets sötma. Jag ska inte ljuga, jag vet vad som hände; jag misslyckades (ovanligt, eller hur?) och nu sitter jag och grubblar över alla dessa jävla misslyckanden.

Rättvis mot mig själv ska jag vara, har jag hört. "Lägg inte all skuld på dig själv" och "du kan inte bära en hel familjs öde på dina axlar" är vad de brukar säga, men här sitter jag nu och känner likt förbannat samma jävla skuld som jag alltid gjort.

Många år av stämplar och fack har fått mig att tröttna. De som inte känner mig har lätt att döma, och på ett sätt klandrar jag dem ej; jag är mänsklig och har också lätt att döma. Saken är att jag är medveten om att jag har lätt för att döma och jag vet att det aldrig kan ge en rättvis bild av en människa, därför ger jag alltid personen i fråga en ärlig chans att visa sitt riktiga jag.

All skuld och skam kväver mig; jag får svårt att andas och det svartnar framför ögonen på mig. Mina duschrutiner tar mig nästan två timmar, mina mun får utstå brutal tandborstning och mina händer blir aldrig nog rena. Skammen och skulden får mig att känna mig smutsig. Oavsett hur mycket jag skrubbar mig i duschen så känner jag mig lika smutsig som innan. Det gör ont i mig att sätta mig ner och rota lite i den röra av minnen och känslor som fått mig att påbörja arbetet att gräva min egen grav. Ungefär så känns det; jag fäller krokben på mig själv.

Usch, jag vill verkligen inte låta så pessimistisk som jag antagligen gör. Jag är absolut ingen pessimist, då hade jag aldrig överlevt. Jag måste varje dag hålla hoppet uppe och i liv, annars skulle jag falla ner totalt i min djupa brunn av ångest. Det är inte alltid jag ser såhär mörkt på livet, det är bara så att jag endast skriver i denna blogg då jag måste. Jag skriver när jag måste få ut lite av alla dessa jobbiga tankar och känslor, och jag antar att mina inlägg då blir väldigt mörka och "negativa". När jag inte plågas av demoner så njuter jag fullt ut av livet, jag älskar att leva! De stunder då jag känner mig ångestfri tackar jag gudarna för.

Ah, det där var väl bara en ursäkt eller förklaring till varför mina inlägg är så mörka. Mitt riktiga jag, som ibland får komma fram för demonerna, är en riktigt glad och trevlig person. Får du chansen att träffa detta jag så kommer du förstå vad jag menar. Tills dess: jag gnäller inte över mitt liv, jag kämpar och är tacksam över de dagar då jag kan njuta av livet! Till alla er som kämpar kan jag inte göra annat än att citera Marcus Tullius Cicero; "Dum spiro, spero."

var så god att döm mig, det gör oss bara två.

Min relativt ångestfria period har just nu börjat avta och jag känner att ångesten smyger sig på, likt en skugga som följt mig och nu står solen i kurs och ingen skugga finns kvar; ångesten är åter i mig.

Just nu kan jag inte njuta av ensamheten. Jag kan inte pusta ut och känna mig ledig, fri och självständig. Otrygg. Varför denna känsla av otrygghet och behovet av att bli omhändertagen? Alldeles nyss var jag stark (tydligen var jag bara uppe bland molnen och svävade ett tag) men nu känner jag mig sådär liten och rädd igen. Mina ögon tåras och snart rinner det över. Jag vill kunna ta hand om mig själv, jag vill kunna trösta mig själv. Det finns en stark önskan inom mig att trösta det lilla barn som gråter och darrar inombords.

Jag är livrädd för förhållanden, samtidigt som jag i nuläget kan önska att någon fanns här att ge mig tröst. Dock är jag väl medveten om att jag måste lära mig att leva med mig själv, innan jag kan leva med någon annan. Mitt medvetande om detta gör det inte lättare för stunden, det gör det inte lättare överhuvudtaget om jag ska vara uppriktig; för ärligt talat så är det alltid i slutändan mina känslor som tar över rodret och styr. Det finns en längtan efter en trygg famn, en person att skänka mig trygghet när jag behöver den som mest, men samtidigt har jag så otroligt svårt att lita på personer och det är svårt för mig att släppa någon så nära inpå.

Jag vet ej längre varför jag ens skriver detta inlägg? Kanske är det bara ett sätt att sortera lite bland mina allt för många tankar och känslor, eller så kanske det helt enkelt är lite självömkan. Jag vill inte påstå att det är någon självömkan för jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, snarare är jag den första att döma och lägga skuld på den lilla person som är jag. Jag förstår om du som läser inte förstår ett dugg av vad det är jag talar om, jag förstår om du tycker att jag är en invecklad, komplex och jobbig person. Jag dömer dig ej, det kan kännas lika oförståbart och invecklat för mig, när jag rotar lite i mitt inre och försöker ta reda på vad som pågår inom mig.

Mina ögon känns tunga nu och jag orkar inte hålla någon fasad uppe, att blotta mitt inre för omvärlden genom denna blogg känns som ett bättre alternativ än att låta människor döma efter vad de hört om mig. Varenda ord i denna blogg är jag; orden andas mitt jag. Instabil? Ja, det kanske är fallet, men jag är intet mer än människa.

Jag

Jag försöker att inte tänka på alla hinder, som i mina ögon sett är väldigt stora. Möjligheter är vad jag försöker att fokusera på, ta en sak i taget och tänka bort alla hinder. Tråkigt nog är det inte alltid så lätt.

Igår var en bra dag, jag kände mig stark och oövervinnerlig. När jag vaknade idag så vaknade jag tyvärr inte med samma anda; jag väcktes ur en mardröm, somnade om och sen väcktes jag av ett oroande samtal och jag tittade ut genom fönstret och allt var bara grått. Jag vill inte att idag ska bli en sådan dag då jag inte känner någon mening; jag och hela världen är bara grå. Problem efter problem, kan ingen komma och bara lysa upp min dag?

Jag vet att alla dagar inte kan vara bra dagar, det är i stort sett omöjligt med tanke på min person och min "störning". Jag är inte sjuk och ser inte mig själv som en sjuk person eller en "störd" person pga min personlighetsstörning. Jag är rädd att andra, som inte förstår vad det innebär att ha en emotionell instabil personlighetsstörning, ser mig som en sjuk och störd människa. Så är inte fallet. Jag är den jag alltid varit bara att någonstans i min uppväxt slutade den inre processen som skulle leda mig från vilsen tonåring till stabil "vuxen" människa.

Nu vet jag att jag inte är vuxen, inte med tanke på min ålder utan med tanke på mitt känsloliv. Jag är relativt vuxen i huvudet, i min tankeförmåga och jag vet vad som är rätt och fel. När jag är i ett reglerat läge och möter människor så luras de oftast av min ålder, de flesta tycker att jag är så vuxen och "mogen". Det är jag också; i mitt sätt att tänka men när det kommer till mina känslor är jag fortfarande ett litet barn. Därav problemet; det är ett stort glapp mellan mitt förnuft och mina känslor.

Jag kräver inte att de flesta ska förstå mig, för om det är något jag lärt mig genom alla dessa år så är det att jag är svår att förstå sig på. Acceptans, det är vad jag kräver. Jag vill bara att människor ska acceptera att de kanske inte alltid kan förstå mig.

Ena stunden är jag stor och stark, en timme senare ligger jag nedkrupen i fosterställning i min säng; jag är liten, rädd och otrygg.

Det är sanningen, den kanske tråkiga och bistra sanningen men det är min vardag och min kamp. Jag kommer aldrig att sluta kämpa, men snälla slå inte ner mig när jag är liten och rädd.

domedagen

Läkarsamtalet gick inte riktigt bra, jag sprang gråtandes därifrån med panikångesten i hälarna på mig, som vanligt...

Hon skrev ut humörsstabiliserande och jag vägrade ta det. Jag dömde henne totalt, hon kommer alltid att vara en äckeljävelfascistöversittarfitta i mina ögon. Tyvärr blir det lätt så för mig, jag dömer och sen kan de inget göra för att överklaga domen.

Fullständig panik har jag haft i några timmar, har äntligen lugnat mig (tacka gud för benso) och börjar tänka mer logiskt nu. Soc ringde mig nyss och sa att hon hade pratat med vuxenpsyk (jag ringde och avslutade kontakten med dem) och hon hade även talat med läkaren... Soc var med på läkarsamtalet och hon ringde vuxenpsyk för att säga till dem att de inte bara kan släppa mig när jag mår så dåligt, att de måste ta sitt ansvar. Det var väl då hon fick som svar att jag avslutat kontakten. Nu sitter jag och väntar på att äckeljävelfascistöversittarfittan ska ringa mig och "prata" (läs ta sitt ansvar), och jag kan väl tänka mig att gå med på att prova äckeljävelhumörstabiliserande om jag iaf får något utskrivet att sova på (läs Stilnoct).

Mitt huvud gör ont, jag är arg på alla de andra och på mig själv. Jag är så förbannat trött på mig själv! Ena stunden ger jag upp, vill fly, orkar inte mer, kommer aldrig mer ta mig upp. En halvtimma senare har jag inga problem alls.

bra dag

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg nu när jag mår bra. Igår blev det Stadt i Mariestad, och det var himla trevligt fastän jag inte hade någon lust från början. Jag kände att jag var tvungen att ta mig ut och träffa lite folk, även om det är jobbigt.

När jag vaknade imorse så började ångesten att jävlas med mig, men jag tänkte för mig själv att jag har faktiskt inget att ha ångest för just nu och på så sätt lyckades jag faktiskt ruska av mig känslan! Synd bara att det inte alltid är så lätt... Var ute på Vigdis gård och jobbade idag också, slet som en jude och tjänade mig en röding. Nu sitter jag hemma och är sjukt nöjd med mig själv! Jag hoppas verkligen att känslan sitter i ett tag till.

Alla skriker här och det tycker jag är jävligt tråkigt för det drar ner mitt humör litegrann. När jag är ångestfri och glad vill jag att alla andra också ska vara glada, jag vill njuta då! Fast man kan inte få allt... Nu ska jag njuta av min "bra-dag", lev väl!

fredagsmys...

Jaha, så var det fredag igen. Fredagar som brukade vara en av mina absoluta favoritdagar har helt plötsligt blivit en av de värsta. Prestationsångest infann sig tidigare ikväll och jag förstod inte varför, nu vet jag varför. Fredagen drog med sig prestationsångest; det är helg och på helgen måste man ha kul! Att ha ångest och avskärma sig från omvärlden känns extra jobbigt på fredagar då jag minns den tid då jag faktiskt var ute och roade mig.

Ikväll gråter jag och det är, mitt uppe i allt det jobbiga, faktiskt rätt skönt. Det var längesen jag grät och jag har saknat tårarna, för när gråten tagit slut så brukar jag känna mig lättad. Att gråta ut är något lättande ibland. Även om jag kan känna mig lättad efteråt och även om jag vet om att det kommer kännas lättare efteråt så är det likt förbannat lika jävla jobbigt varenda gång. Jag önskar att kännedomen av att det går över kunde göra det hela lite enklare, men det gör det inte, det blir aldrig enklare.

Ibland kryper det under skinnet på mig, ibland tar det andan ur mig. Jag är så arg på detta helvetessymptom som gjort mig handikappad i vardagen. Ångesten som hindrar mig att leva och som driver mig mot vansinne. När blir jag tokig? Jag kan känna mig farligt nära gränsen till galenskap. Jag orkar inte kämpa emot, kraften har tagit slut och ångesten har mig i ett fast grepp. Dag för dag faller jag bara djupare, jag känner hur livet och lusten sugs ur mig. Jag iakttar alla människor, ser hur de rusar omkring och jag undrar om de ser mig? Overklighetskänslor som heter duga, jag känner mig utanför denna värld, deras värld, eran värld. Hur kan alla leva så obekymrat medan jag kämpar för att hålla mig uppe? Det finns så många frågor och antagligen lika många svar, jag förstår dem bara inte.

talar ut

Denna blogg kan ju läggas till på den oändligt långa listan över misslyckanden i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, vet inte riktigt vad jag känner. Jag ljög, jag vet exakt vad jag känner men det känns så förbannat uttjatat. Jag känner ångest.

Den senaste tiden har jag, som vanligt, pendlat upp och ner. Just nu har jag dock lyckats hamna i en djupare avgrund, känns det som. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Jag fick ett samtal från vuxenpsyk, emotionell instabil personlighetsstörning är tydligen ett namn på mina problem. Förvånad blev jag inte, jag bara undrar nu hur detta kan hjälpa mig?

Denna vecka har gått segt, jag har inte fått någonting gjort. Jag känner mig hjälplös och rädd att detta ska vara livet. I flera år har jag väntat på att livet ska börja, nu börjar jag komma till den hemska insikten att detta kanske är livet. Jag vill inte tro att det ska kännas såhär förevigt, jag väntar på att någon ska komma och ta med mig härifrån. Jag kan inte rädda mig själv.

Jag har fått flytta in i en resurslägenhet (läs skokartong) i väntan på ett permanent boende. Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, även fast jag irriterar mig på dem så känns det bättre än att sitta ensam i skokartongen, som ibland förvandlas till en ångestkartong.

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst nu, jag skulle kunna gå hur långt som helst. Rymma härifrån känns som en bra lösning, tyvärr måste jag ta med mig själv och då känns det helt plötsligt lika hjälplöst igen. Ibland tänker jag på alla personer jag mött under mitt liv, all personal, alla de som sagt till mig att "det kommer gå över" och "du kommer klara det" och när jag tänker på dem så skäms jag. Jag skäms över mig själv, över vem jag har blivit. Ingenstans har jag kommit i livet, jag har snarare gått bakåt. Allas förhoppningar om mig, över vad jag skulle bli och hur långt jag skulle ta mig, ekar i mitt huvud och påminner mig om hur lågt jag har sjunkit. "Hur mycket sämre kan jag bli" är en fråga jag ibland ställer mig själv, när jag tänker tillbaks på mig själv några år, och inser att jag faktiskt var mycket bättre då.

Jag har läkarsamtal nästa vecka och jag har splittrade känslor inför detta. Å ena sidan är jag glad över att jag kanske får hjälp, å andra sidan vill jag inte ha för stora förhoppningar då mina läkarsamtal alltid brukar sluta med att jag springer därifrån med panikångesten i hälarna på mig.

Helt plötsligt skriver jag och mycket beror på att en gammal fröken uppmanade mig till det, en av de bästa fröknar i världen faktiskt. Nu ska jag sätta mig på balkongen och ta ett djupt bloss.