22

Jag är inte arg längre, jag är rädd. Jag är frutkansvärt rädd att det här är mitt liv. Jag vill inte leva såhär, jag vill inte vakna klockan tolv i en håla vid namn götene, gå ut och ta en cigg, komma in och sen vad? Sätta mig vid datorn? Se på tv? Träffa någon kompis en stund, sen tillbaks till mitt rum.

Jag vill leva, jag vill resa. Jag saknar Lina och Pia så jävla mycket och hade jag haft pengar hade jag stuckit för längesen. Det finns ingen framtid för mig här, jag gillar inte folket och de gillar inte mig. Jag hör inte hemma här. Det är så frustrerande att jag just nu inte kan göra ett skit åt min livssituation. Jag måste helt enkelt vänta tills utredningen är klar, efter det då? Vad händer då? Får jag diagnos så blir det väl medicinering, psykoterapin och någon annan terapiform. Sjukskrivning, jag är snart arton. Jag blir sjukskriven och får lägenhet men kan ändå inte flytta härifrån pga av min psykoterapi. Menar de att jag ska bo kvar här fastän den här hålan förgör mig? Måste jag vänta till jag är klar med terapin innan jag kan flytta, hur gammal är jag då? Typ 19, fun shit. HELL NO!

Blir det ingen diagnos, då fortsätter jag med psykoterapin och inser att jag helt enkelt är så insane att de inte ens finner ord.

Jag är inte på bra humör idag, var jag inte igår eller i förrgår heller. Tror knappast att jag var på bra humör dagen dessförinnan. Jag ska iaf klä på mig, borsta mitt toviga hår och kanske parfymera bort lukten av panik.

Men tro inte att jag mår dåligt, jag mår hur bra som helst! Jag har inga problem. Jag har ALDRIG några problem, aight?